Back to Memory Lane

Idén hade funnits där länge: vore det inte kul att någon gång träffa Tommy och Johan igen, bara för en kväll? Vi har ju faktiskt gjort så himla mycket roligt tillsammans och har extremt mycket från förr att snacka om. Och äntligen blev det av! Som två fnittriga tonåringar sminkade vi oss och fixade till oss innan det var dags att dra till Borås där vi bestämt att vi skulle ses.
Minns du, Tina, att vi sa innan vi åkte "Här sitter vi och gör oss i ordning fast det förmodligen är preciiiiis som vanligt i Borås och vi kan knappast vänta oss att det har blivit roligare?"
Men det var värt att få känna så en stund ändå även om det slutade ungefär som vi tänkt oss, det vill säga med en känsla av "Tack! Vi hörs om tjugo år igen eller så".
Allting var sig likt. Somligt hade bara blivit tydligare med åren. Johan kom dit packad och det stod som vanligt 111 i käften på honom av rinnande snus. Tommy hade kvar sitt spjuveraktiga sätt men var rätt tjötig och självupptagen. Minns inte att han var sådan förr.
Och precis som på Sri Lanka för 30 år sedan så satt de och småtjafsade precis hela tiden om VEM som hade räddat vem från att dö, vem som var skyldig vem pengar, vem som hade sagt den roligaste saken för ett halvt sekel sedan. Och vi satt mest och tittade på. Studerade och log lite. Lyssnade och petade in en kommentar här och där.
Men när Johan skulle berätta något otrroooligt hemligt och stort för oss som visade sig vara ett medlemsskap i Frimurarna så visste vi inte vad vi skulle säga. Så otroligt löjligt och småborgerligt. Gamla gubbar som kliar varandra på ryggen och dricker punch i gamla frackar som de haft sedan studenten. Så förlegat och löjligt. Nej, det gick bara inte att låtsas vara imponerad av det och det tror jag att Johan blev lite sårad av för han försökte övertyga mig flera gånger om att det inte handlade om skryt utan att det var en ära att bli invald i ett sällskap där man sätter hänsyn, kristen etik och medmänsklighet högt.   ---- Jaha??
Det var med en känsla av avslagenhet och lätt besvikelse som vi satt och skrattade på bussen hem därifrån. Visst sjutton är de snälla men ingenting har ju hänt sedan vi lämnade stan! De är lika hopplöst bonniga som de var då.

Sällskapsdjur

Vet du vad ett sällskapsdjur är? Du tror att det är ett djur som håller dig sällskap? Fel! Det är ett djur som kräver DITT sällskap! Jag gillar mina katter såklart men det finns dagar som jag skulle kunna tufta dem till två tofflor - en brun och en vit.
De är inte alls lika efterhängsna som hundar men vill gärna vara i närheten av mig. Värst är Alfons som har fått för sig att han vill ha vatten ur duschen i stället för i vattenskålen. Någon dum jävel valde honom vid att stå i duschen under strilande vatten och dricka. Det är tydligen jättekul och jättegott. När han stått där inne i duschen så tassar han runt i badrummet och lämnar talliga spår efter sig vilket gör att man får tvätta golvet där stup i kvarten. Det hade man väl kunnat leva med men vad som inte är fullt lika roligt är att så fort jag överhuvud taget TENDERAR att gå åt samma håll som toaletten (kanske har ett ärende i hallen där utanför) så springer han i förväg och sätter sig och väntar i duschen. Kommer jag inte då så sitter han och jamar och tittar på mig på ett extremt anklagande sätt. Vill jag att han ska törsta ihjäl?
Värst är när man behöver gå på toa och behöver ha en diskussion med honom varje gång man vill vara ifred. Han vill sitta där och bli klappad medan jag sitter i lagom höjd på stolen med honom nedanför och dessutom hoppas han på att jag ska sätta på duschen när jag är klar.
Själv har jag blivit som en femåring som försöker hinna springa in FÖRE honom på toaletten och slå igen dörren framför hans nos när jag behöver kissa. Oftast vinner han men då vrålar jag "UT ALFONS" tills han ger sig.
En annan otrevlig vana är att de tydligen tycker att det är väldigt trevligt när jag går upp på morgonen för att fixa mig inför jobbet. De sover hela nätterna men så fort jag sätter mig vid sminkbordet så går de, som på schema, och sätter sig en efter en på sin låda (som står två meter därifrån). Det ska tydligen bajsas i sällskap också. Så där sitter jag varje morgon i en jävla odör och försöker hålla andan medan jag sminkar mig. Funderar på att sätta en kartong framför lådan på morgonen och inte flytta på den förrän jag går till jobbet.

Vilse på Skansen

I natt drömde jag en otroligt jobbig dröm. Jag blev helt plötsligt tillfrågad om jag ville leda Allsång på Skansen och det var snabba ryck. Jag sa ”tja, jag kan väl testa?” och så blev det bestämt att jag utan vidare förberedelse skulle leda kvällens program.
Jag klev in på sändningsområdet på Skansen men ingen av produktionspersonalen visade något större intresse för mig. Jag fick sminka mig själv och fick någon aprikos trasa att ha på mig (ljusare än den på bilden) och så stod jag där bakom kulisserna och väntade på att gå på. Jag frågade någon ”Var är körschemat?” men ingen verkade bry sig så jag tänkte att jag får väl information löpande under sändningen. Tänkte att om jag bara går ut och sjunger inledningen så får jag väl reda på resten senare.
Innan jag skulle börja så tog jag en promenad i området och själva scenen hade de flyttat upp i ett litet hörn i Skansen. Lite vid sidan av. Lika stor men mycket mer avsides. Det var superlite folk i publiken men jag tänkte på alla miljoner som skulle se mig live strax och blev lite skakis.

Sedan var det dags då. Introt började spela och jag skyndade mig bakom kulisserna för att kliva på från rätt håll.
På baksidan satt lite kända och okända människor som skulle vara med i sändningen och vid ett av borden satt Ingvar Oldsberg och såg ytterst ohjälpsam ut. Det var som att han, den rutinerade räven, gottade sig åt att jag skulle ut på scenen och göra bort mig.
Så klev jag på. Och inte fan kunde jag texten! Jag ba… nana.. seglar…. På FJÄÄÄÄÄRDEN…. Nanana… dododo… sol. Mummel mummel… väääärlden…. Nanana skrumbelgrumf… kjoooooool.
Typ.
Och när refrängen kom så klämde jag i uttebarehelvette: STÅÅÅÅKÅLM I MITT HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRTAAAAAA och det gick ju bra. Men jag tyckte att det var lite konstigt att de inte ens hade försett mig med texten i tid så att jag hade kunnat lära mig den eller åtminstone haft den i handen.
Det lät sådär. Bättre än vad jag hade kunnat ana men inte så bra med tanke på att publiken fick klara sig i verserna i princip själva.
Håret var fult och kläderna satt snett och jag kände mig jättepinsam men jag slutförde i alla fall mitt uppdrag. Ja, sedan gick jag av och skulle vänta in vidare instruktioner. Som aldrig kom.
Jag väntade och väntade och försökte fixa till mig lite bättre men sedan började det ösregna och jag visste att jag skulle ut där och bli våt som en dränkt katt. Ingen gav mig några besked om någonting och jag satt säkert där i  40 minuter medan programmet skötte sig själv. Och mitt i alltsammans så visste jag att jag skulle få usla recensioner och att det här skulle bli slutet för Allsång på Skansen.

Sedan vaknade jag. 

Heligheter

Det här är en brödpensel. Om jag minns rätt så är den köpt i en fyndbutik som fanns i källaren på textilmuséet i Borås. Där som även H&M hade sin första fyndbutik... say no more.
Den här köptes 1986 och har alltså trettioen år på nacken ungefär. Den har funnits med på följande adresser: Bergsätergatan 36, Sparrfeltsgatan 362 (var ju hemma en sväng emellan), Barnhemsgatan (eller vad hette den? på Sjöbo), Söderkullagatan 61, Wennerbergsgatan 16 (?), Verkmästaregatan 22B, Rågångsvägen i Gävle, tillbaka till Verkmästaregatan 22b, Lindholmsvägen 16, Vallåsgatan whatever i Kinna, Styrfarten 16, Styrfarten 20 och har nu landat i köket på Teatergatan 38. Det utgör alltså 13 ställen. Kanske ytterligare något som jag inte minns.
Den har penslat bullar, lussekatter, julskinkor, borstad mjöl från "Mitt bröd", penslat finska pinnar, finska plattor, kanelkakor, kakformar.
Som framgår tydligt så kan man se att den har varit med ett tag och trots att jag HAR andra brödpenslar så kan jag inte slänga den. Det finns ett fåtal föremål som varit med sedan start och det GÅR INTE ATT SLÄNGA! De är en del av mina barns uppväxt även om de inte fattar det själva. Den är en del av traditioner, födelsedagar och tusentals middagar.
På samma sätt så blev jag vild av fasa när jag såg farmors björntrådsrulle hos Jossan härom dagen. Tänk om hon slänger den! Den måste hit och tillbaka till farmors sylåda, för den trådrullen har både farmor, farfar, mamma, pappa och jag använt. Och tydligen också Jossan eftersom hon snott den. Den där björntråden har gjort svirror (!) i farfars händer och säkert lagat stadiga sömmar i gamla sockor när pappa var barn.
Det är HELIGHETER och måste få sin status upphöjd, för kanske är de enkla föremålen de viktigaste föremålen vi har i livet. Det är sådant som utgör vardagen, vilket i sig utgör själva livet.
Jag säger LEVE björntråd och brödpenslar!

Prosopagnosi stultitia!

Ansiktsblindheten har vi pratat om men det är dags för ytterligare en pinsam historia, tycker jag.
Så här:
För ett tag sedan sprang jag på en tjej på jobbet som kändes bekant. En riktig journalist-journalist som säkert tillhör inventarierna, tänkte jag. Vi hejade ett par gånger och jag kände mig GANSKA säker på att vi hade pratat förr.
För någon dryg månad sedan hade vi fest på Sveriges Radio och SVT. Urtrevligt och trivsamt på Stadsteatern här alldeles nära. Det var ju rent av så att jag tyckte att det kändes drägligt att dra dit med tjugo meter hem om det skulle bli tråkigt.
På festen så var det ju ett väldigt minglande och rätt som det var så stod jag framför den här tjejen (som visade sig heta Jennie) och hon började med en lååång diskussion om både det ena och det andra. Den tredje personen som från början stått med henne hade avlägsnat sig så det var liksom bara hon och jag och hon pratade på som om vi känt varandra i evigheter. Det visade sig att hon hade tröttnat på att bara få vikariat på radion (och TV?) och höll på att omskola sig till lärare. Och jag som hade trott att hon var en sådan som jobbat sedan 20 och var fastanställd. Hur som helst så var det lite besvärande att hon lät som om vi kände varandra så väl när jag, som visserligen kände igen henne, inte kunde komma på att vi skulle ha jobbat ihop eller så.
Efter festen så såg jag henne inte på ett tag men så förra veckan dök hon plötsligt upp och skulle vikariera på en tjänst (för en vecka) där hon skulle jobba tätt tillsammans med mig. Och ÅTERIGEN kom jag inte på namnet. Fick liksom vänta tills någon annan sa hennes namn (Jennie) (Jennie) (Jennie) (bonk-bonk-bonka in i trögskallen) innan jag kunde börja fråga efter henne eller få hennes uppmärksamhet.
Så igår, när vi pratade om olika stadsdelar, så kom Lindholmen på tal. Jag sa att där har jag bott i maaaaassor med år "fast sedan flyttade jag till Eriksberg". Var bor du? Sa jag och vände mig mot... Jennie.
"Jag bor ju på Lindholmen, vet du" sa hon. "Vi skulle ju ha bytt lägenhet..."
Jag fick en black-out men sa blixtsnabbt "Ja, just det ja, vad dum jag är" och pratade vidare om annat.
Så nu undrar jag VERKLIGEN var på Lindholmen hon bor och när det var vi skulle bytt lägenhet. Fick hon ens någonsin ett besked om det eventuella lägenhetsbytet??

När det svängt runt - så att det är lugnt

Man har semester. Solen strålar från en klarblå himmel och man vill bara ligga på stranden. Vi packar matsäck, strandstolar och böcker. Det finns ingen härligare semesterkänsla än att simma i en spegelblank sjö, som Emil och Alfred. Jag önskar att jag bodde nära en sjö, då skulle jag ta mig ett morgondopp varje dag på sommaren. För några år sedan fick vi tips om en liten sjö med en lugn och avskild strand. Det är så fint, en liten gräsmatta, sandstrand och brygga. Sjön ligger spegelblank och prydd av sagolika näckrosor.

Det står dock klart och tydligt på en skylt när man går dit från parkeringen att detta är en privat strand och tillhör en samfällighet. Såna petitesser bryr vi oss inte om. Dan ska ju alltid prata med folk, han är fanimej som morfar, så om det kommer någon hälsar de så glatt. De tror nog att vi bor där för de känner ju igen oss vid det här laget.

När vi kom dit fanns det inte en käft där. Vi var helt ensamma, så underbart! Men vi hann inte mer än hälla upp kaffet så kom ett helt grabbgäng dit. Det var kanske sju killar i 20-25-årsåldern. De kastade sig modigt från bryggan och sen satt de på rad och torkade sina unga kroppar i solen. Jag har ju tidigare sagt att jag inte bryr mig om vad folk tänker på stranden om mig, men sju 25-åringar på rad var lite för mycket t.o.m för mig. Men fan, har jag åkt dit för att bada så har jag! Jag masade min vinterbleka plufsiga lekamen i bikini ur solstolen och gick ner till stranden. Och just när jag gjorde det kändes det helt bekvämt! Jag insåg där och då att de unga killarna ser mig ju inte som en blekfet tjej, det enda de ser är: där är en tant som ska bada. Det har helt enkelt gått så långt att det svängt runt och blivit lugnt. Precis som du har skrivit om innan, man har förvandlats till ett neutrum. Så ÄR det ju! Och det kändes så befriande! Jag behöver inte ens försöka längre. De tyckte säkert att tanten var modig som badade fast det var så kallt i vattnet. Hurra - jag är tant! Och fan vad tanten ska bada i år! 

Christer, 5 år

Jag vet inte hur många gånger i veckan jag säger till Christer "Men är du fem år, eller?". För han är sååå otroligt barnslig. Ibland säger jag det på skämt, ibland kärleksfullt men ibland är det mer föraktfullt än han fattar. Man FÅR bete sig som en femåring om det handlar om femåringars trevliga och charmiga sidor men inte när det handlar om trots och dumheter.
Med det sagt så skulle vi handla i helgen. Handla är något som vi alla hatar mer eller mindre, det gör jag också, men Christer är nästan lika allergisk mot att handla som han är mot att lägga sig i en säng. (Är han fem år, eller?)
Ofta får jag börja tjata redan tidigt på morgonen. "Vi behöver åka och handla idag. När passar det dig?"
Då burkar man få svar i stil med "ajwpegjai pa'osejgpiwEG P'OSJEGPiw". Vilket kan betyda lite vad som helst. Så efter en stund får man flytta fram sina positioner och liksom inte ge honom några alternativ:
"Vi åker halvtolv, kan du vara färdig tills dess?"
Svaret brukar ofta bli ett irriterat mummel så man får ofta säga:
"Hörde du?"
"Jaaaaaaaaa....!"väser han
"Går det bra med halvtolv"
"......"
"Hörde du?"
"....mmm..."
Och sedan börjar jag fixa i ordning mig så att jag kan gå just halvtolv. Christer börjar göra i ordning sig fem i halvtolv om jag har tur. Då tar han en maklig dusch medan jag sitter med kängorna på på pallen utanför toaletten och stressar upp mig. Kan man FAN aldrig bara få saker gjorda i tid??!!
När han kommer ut ur duschen så ser han sur ut för att jag har kängorna på. Jag börjar ta på mig jackan och säger "jag väntar utanför" och då svarar han inte. Ser bara sur ut och stänger in sig i sovrummet och plockar fram kläder.
Till slut kommer han ut och ser lika sur ut. Säger inte mycket. Går med händerna långt nedkörda i fickorna och tittar åt ett helt annat håll än åt mitt. Förr kunde jag i det här läget börja prata lite lättsamt för att få honom på bättre humör men nu för tiden så skiter jag i vilket. Han får tjura. His bag - inte min.
När vi kom fram till ICA i lördags efter en morgon EXAKT som den som beskrivits ovan så sa Christer när vi kom in att vi kanske skulle skaffa en sådan där blipp-grej nu då? En sådan som man kan registrera varorna själv på så att man snabbare kan checka ut när man är klar.
"Visst" sa jag. Fixa det. Jag går in och plockar potatis så länge.
Efter fem minuter kom han in efter mig med en blipp i handen och med lysande ögon och ett stort leende.
"Jaha" sa jag. "Jag väljer varor, du blippar och lägger dem i korgen. OK"
"Jaaaaa!" sa han. Sjukt stolt och glad.
Så jag lämnar över potatispåsen. "Här"
Han går till en våg, väger och blippar och lägger potatisen med stor högtidlighet i korgen. Och han LER!
"Loligt!" piper han.
"Men det var väl skoj, då?" svarar jag med sammanbiten ironi.
Och vi fortsätter. Clementiner. Blipp. Bröd. Blipp. Köttfärs. Blipp.
Vid ett tillfälle glömmer jag av mig och råkar lägga varan direkt i korgen, men se DÅÅÅÅÅÅ.....!
"APP-APP-APP!" hojtar Christer och ser förolämpad och nästan lite chockad ut. "Man måste blippa! Ska du STJÄLA den där?"
Så jag suckar och räcker över den.
Blipp.
Christer är glad. Han är jätteglad och travar snällt efter mig med vagnen och när vi stannar vid charken så drar han upp blippen i smyg och låtsas att den är en pistol. Du vet, som när poliser håller ficklampan i vänster och vilar pistolen över ficklampsarmen för stabilitet och går in i knarknästet.
Jag blänger.
"Sluta" väser jag och nickar ilsket i sidled mot människorna bakom disken som säkert sett vad han pysslar med men han bara flinar.
"Är du fem år?" säger jag och suckar. Jag säger det inte skämtsamt. Inte heller kärleksfullt. Mer åt föraktfullt.
Han låter sig inte knäckas utan blippar glatt vidare och drar ibland "pistol" bakom en hylla bara för att testa.
När vi har handlat klart så ska vi betala allt för första gången i blippkassan. Vi går fram till en tjej och jag frågar hur man gör för att checka ut och hon visar lite snabbt hur det funkar. Christer måste vid detta tillfälle lämna ifrån sig blippen och jag riktigt ser hur det skär i hjärtat på honom när han blir av med sin leksak.
Så jag säger till tjejen i kassan:
"Jo, så vill jag bara passa på att säga att min man har tyckt att det har varit JÄTTEROLIGT med blippen och han har varit jätteduktig så jag undrar om han kan få ett klistermärke?"
Hon bryter ihop och börjar skratta och Christer verkar inte skämmas ett skit.

Och så var det med den shoppingen. Det är så det kommer att bli i fortsättningen. Jag planerar, väljer, lämnar över till Christer som får blippa. Det är väl blippandet jag får krusa med på lördag förmiddag i fortsättningen.
"Idag ska vi handla, Christer. Du kan få blippa!"
Det ska nog gå bra. Jag har handskats med femåringar i hela mitt vuxna liv.