Insändare i Uppsala Nya Tidning

Den skitnödiga ängslan

Jag har märkt att många föräldrar idag är väldigt osäkra och ängsliga kring sitt föräldraskap. Så fort det blir minsta ”problem” rådfrågas så kallade experter. En person som verkar ha blivit utnämnd till expert är Malin Wollin. Jag vet inte när hon fick den här utmärkelsen eller av vem, men klart är att hon fått den i alla fall. Ja hon är expert så till den milda grad att hon gett ut en bok som heter ”En mamma blir till”. Kanske blev hon utnämd av samma person som utnämnde Anna Wahlgren till barnexpert. Så kan det vara.

Idag vaknade supersarkasten i mig (finns det ordet?). Jag läste en fråga som Malin Wollin fått till sin blogg. Här kommer den:

Hej Malin, Jag vet inte vart jag ska vända mig men jag vet att du är så klok och alltid kommer med så kloka råd.

Jag är 28 år och en mamma till en flicka på 1,5 år. Jag har varit hemma med henne tills nu och vi har alltid stått varandra så nära. Hon har alltid krupit upp i min famn när hon blir ledsen, velat busa och kramas och nattningarna har alltid varit så mysiga. Pappan har också alltid fått natta och trösta och allt har varit frid och fröjd.

Nu är jag gravid i v 32. Det har varit en tung graviditet men vi har klarat det bra hittills. Nu har jag börjat få kraftiga och onda sammandragningar och har blivit sjukskriven och får inte röra mig för mycket eller lyfta tungt (min dotter föddes för tidigt och det finns stor risk för att även denna bebis kommer för tidigt). Det här gör att jag inte kan lyfta min dotter längre. Jag kan inte natta som jag gjort tidigare och kan inte busa och leka på samma sett. Och min dotter har börjat rata mig.
Nu är det bara pappa som ska trösta och när jag försöker springer hon bara ifrån mig, bara pappa ska natta och om han går blir hon hysterisk.

Det här gör att jag fullständigt går sönder inuti. Jag vet inte vad jag ska göra och jag bara gråter och gråter. Jag förstår ju att hon inte gör det med flit och att det är klart att han är roligare än mig när jag är såhär. Och gråten gör det inte bättre, men jag blir så ledsen. Jag vill ha min lilla flicka tillbaka. Det känns som att jag har förlorat hennes kärlek och tillit för alltid och just nu kan jag inte alls glädjas åt bebisen i magen.

Vad ska jag göra?”

Sarkastiska Tina vill svara:

Jag hörde talas om en med samma problem. Vi byter scen: Vi befinner oss nu i Kongo Kinshasa. Kvinnan med de fem barnen och det sjätte i magen har kommit tillbaka från skogen där hon tvingats övernatta med barnen av rädsla att soldaterna ska bryta sig in i huset och våldta henne. Hon sitter nu med sin väninna i den grusiga åkern där skörden torkat igen. Hon har något viktigt att tala om som hon behöver hjälp med: ”Mitt yngsta barn vill att bara pappan ska natta henne. Jag är BORTVALD. *gråååt*.. Vad ska jag GÖRA?” Nej men förlåt mig, nu blev det ju fel. Det här är ju ett I-LANDSPROBLEM! Just ja, så dumt det blev.

Men jag håller tillbaka sarkasm-Tina. För jag orkar inte. Då kommer jag att få på tafsen av alla skitnödiga föräldrar som tycker det är viktigt bortom allt förstånd att det heter FÖRSKOLA och inte dagis. (seriöst, det är ingen jävla skola, era ungar är där på förvaring på dagtid medan ni är på jobbet). TÄNK om jag fått en liten sladdis, det hade varit kört för mig i en mammagrupp. Jag hade blivit utmobbad dag ett.

Om jag ska sluta vara sarkastisk och vara allvarlig för en stund så skrämmer det mig på riktigt att många föräldrar inte vågar gå på den egna känslan för hur man ska sköta sina barn. För den finns där hos alla, det är jag säker på. Och om man någon gång kunde lyfta näsan ovanför ankdammen Sveriges horisont och förstå vilken OTROLIG tur jag har som föddes i detta pyttelilla land där både föräldrar och barn har det bäst i världen. För det har vi. Och jag antar att det är därför vi har tid att bekymra oss på riktigt över att ens barn väljer sin egen pappa en period. Så egentligen är det väl bra då att folk hör av sig om dessa sk ”bekymmer”. Men beklämd blir jag i alla fall.

 

 

 

Vissa dagar...

Vad kommer det sig att vissa dagar är alla i min omgivning lite mer korkade än vanligt? Plötsligt ser jag dem i ett annat ljus. De säger en massa dumt. Åh, så mycket TRAMS man ska lyssna på. Är de inte t o m lite fulare än vanligt också? Har grannen alltid sett så slafsig ut? Ingen hyfs och stil! Det känns som att jag skulle behöva ge dom en sittopp allihopa. Vad beror det på? En gång var jag på en sammankomst hos en bekant när detta hände. Jag satt och tittade från den ene till den andre och det enda jag kunde tänka på var hur mycket strunt de pratade, så osedvanligt korkat och ointressant,  och att jag skulle vilja ta den ene och slå den andre med. Till mitt försvar får jag säga att jag inte brukar skrida till verket dessa dagar. De kan ju inte rå för att de är korkade. Men om jag varit en seriefigur skulle jag haft ett åskmoln ovanför huvudet precis som Kalle Anka har när han är arg. Det är dessa dagar jag retar mig som mest på dem som lägger upp varorna långsamt vid kassan som jag skrivit om tidigare. För plötsligt finns de där överallt. Har det något med luftföroreningar att göra eller är det kanske att det är fullmåne just då som gör att alla förändras? Ja, vad vet jag, det enda jag känner är att jag är den enda vettiga människan i hela världen just då. Åh, dessa dårar som inget anar i sin enfald. Jag gitter inte ens säga emot dem så korkade är de. Ja, OK då, lite kanske jag säger emot. Eller ja, ganska mycket då. ”VARFÖR är det bara JAG som går ut med pantflaskorna till garaget? Vem är det ni förväntar er ska göra det när de lagras i tvättstugan?”, ”Lägg tvätten i tvättkorgen och INTE på locket”. ”Ja, JAG går med soporna nu, för de vandrar ju knappast iväg AV SIG SJÄLVA!”, ”SKÖLJ UR disktrasan efter dig!!!”. ”Nu är kökshandduken skitig igen, hur många gånger ska jag säga att man bara torkar RENA händer på den??”. Det KAN hända att jag vid något tillfälle sagt något liknande åt det hållet. Det KAN hända säger jag. Om jag bodde i hyreshus skulle jag väl sätta upp ett antal arga lappar de dagarna. Ja, du som läser detta är väl inte så korkad som människorna jag beskriver så du har väl redan räknat ut att det rör sig om PMS. Ja, så är det. När människorna i min omgivning börjar bete sig ovanligt korkat räknar jag i almanackan: jaha, det är så dags ja..  (fast ibland är människor faktiskt korkade vare sig jag har pms eller inte). Vi pratade om humör på jobbet förra veckan och då sa en manlig kollega: Nää, jag tror jag är samma hela tiden, jag har nog ett jämnt humör. Och jag tror honom faktiskt för han är alltid trevlig och glad. Jaja, går an för er som inte har PMS tänkte jag, och jag sa det också. Det konstiga är att jag inte har lidit av detta tidigare, utan det har kommit nån gång efter 40. Vad beror DET på? Det är som om kroppen tänker att nu jäklar börjar det närma sig sluttampen av barnalstrandet här, nu får vi brassa på med hormonerna! Vi tjejer borde gå samman och skaffa en lägenhet där vi kan turas om att bo dessa dagar så att vi slapp alla idioter. Eller ja, så att de slapp oss…

/T

Att kasta räkor

Idag ska jag laga paella. Jag har ju mitt eget sätt att göra den på men tänkte kolla på nätet på en spansk sida för att VERKLIGEN göra den exakt som spanjorerna gör den.
Min spanska är stapplig så därför valde jag att göra en översättning av sidan (en tjänst som Google föreslår när man kommer in på andra språk än svenska)

Det här blir spännande att laga!


Förberedelse skaldjur paella:

Som ni kan se att vi behöver många ingredienser för att förbereda denna läckra maträtt, men inte att kasta dig tillbaka eftersom i nästa steg kommer att se att det är lätt att förbereda:

1.     Först av allt vi behöver en stor paella, som vi kommer att värma oljan. Samtidigt, skala dem och skär löken och sedan fortsatte att hugga. Du kan också använda fryst hackad lök kommer och därmed spara dig från att göra att du.

2.      Med redan het olja, kasta lök, tillsammans med 3 vitlöksklyftor, och vi hoppas till brunt. Det kommer att ta några minuter. Och med lök och vitlök guld tänder, kommer vi att ta bitar av bläckfisk, 600 gr. mer eller mindre, så att oljan kan gå lite i taget och ta lök smak också.

3.      När vi ser att bläckfisken är ganska mycket gjort, tillsätt 5 msk tomatpuré, som i likhet med löken kan vi förbereda oss själva eller köpa den redan strimlad. Med en träsked rör det allt väl så att tomat är väl blandat i oljan och därmed ansluta sig till bläckfisk. Efter ungefär fem minuter eller så lägger vi till paprika och återgå till blanda väl.

4.     Med paprika och blandas med resten tar vi 400 gr. Ris, tillbaka för att ta bort allt rätt och sedan saffran. Nu stek allt för några minuter är det dags att ta en liter fiskbuljong.

5.     Vi lämnade det en bit över medelvärme så buljongen kommer att minska. Även om vi kan ta saffran för att färga ris, lite salt och, om vi vill ha mer fiskliknande smak, kan vi ta ett piller. Men det är allas smak.

6.     Ser riset börjar synas, det är signalen att kasta kräftor och räkor och låt allt koka i ca 20 minuter på medelvärme med locket på för bättre konsumera buljong under omrörning till det inte fastnar. Om vi ​​får slut på lager snabbt, kan vi ta en liten fisk lager.

7.     Senast 20 minuter vi har bara att låta riset sitta i ett par minuter och är redo att äta.

Vissla för helsicke!!

Dagens ämne är uppskattning. Eller utebliven sådan.
Det känns som att det inte var alltför längesedan som det visslades omkring en när man var ute och gick. Ja, inte HELA tiden, såklart (så snygg har jag aldrig varit) men lite här och där, då och då. Det hände att män vände sig om efter en på stan. Det hände att någon vevade ner en ruta på bilen och log. Det hände att någon höll fast ens blick lite för länge på ICA. Det hände, rent av, att någon helt sonika gick fram och sa något uppskattande. Det HÄNDE. Imperfekt.
Helt plötsligt så gick man över en osynlig gräns. Tänk att jag aldrig såg den! Den borde ligga som ett illgrönt rep på marken som man kan passa sig noga för att överträda men i stället så är den helt osynlig och det kan hända att man kliver över den mitt på vägen till bussen på morgonen och man märker ingenting. Man kan också kliva över den när man sitter i soffan och ser på Melodifestivalen en regnig kväll i februari. Eller rent av när man sover.
Rätt som det är så har man klivit över gränsen till det osynliga livet. Man märker det inte först - det är lite försåtligt på det sättet - men efter ett tag så börjar man lägga märke till att visslet är slut. Blickarna också. Man har blivit osynlig. Man är ett neutrum. Något som är i vägen när man går gatan fram. Något man kanske tutar på men inte av uppskattning utan för att man går på övergångsstället.
Först tänker man: Jaha. Jag har blivit osynlig. Inte så konstigt, så vinterglåmig som jag är. Ingen kan ju se mig i det här bleka vinterljuset, jag smälter liksom bara in.
Men sedan märker man att det håller i sig och det är då man börjar bli lite nervös.

Missförstå mig rätt: jag lever i en relation med en MAN som SER mig. Det är väl en jävla tur det för hur skulle jag annars synas? Jag hade behövt sätta en stor röd rosett i håret, som Det osynliga barnet i Tove Janssons bok. Själva mannen lever troligtvis i en villfarelsen att jag ser ut ungefär som jag gjorde när vi träffades, det vill säga tio kilo lättare, mindre rynkig och med svallande blont hår. Så länge han ser mig så ger jag ganska mycket tusan i vad andra män tycker och ser men det är liksom PRINCIPEN! De ska VILJA ha mig även om jag inte vill ha dem. De ska sukta och tråna och vissla. De ska vilja bjuda mig på ett glas vin på krogen. De ska ligga och smygkika på mig på stranden bakom solglasögon. Och kvinnor ska vara avundsjuka på mina cellulitfria lår, min platta mage och min fräscha hy.
I stället har man blivit någon som andra kan använda som referens.
"Jag är i alla fall inte så fet/blek/rynkig/gropig som HON är"

Tänk, förr brukade jag leta fram ett undangömt ställe på stranden eftersom jag inte gillade människor som glor. Jag ville ligga och läsa en bok ifred utan att känna mig betraktad.
Det är ingen fara med det längre. Jag skulle kunna lägga mig rakt över en filt där åtta män dukat upp sina pilsner och inte synas ändå. De skulle bara tro att jag är ett bord som lägligt nog hamnat på deras filt och som de nu kan duka upp grillmaten på.

Jag ÄR inte ytlig men jag VILL inte vara osynlig!! Kan vi inte införa något slags visslingspåbud för kvinnor över 45? Hela samhället skulle bli så mycket trevligare och gladare om alla förstod vidden av att uppskatta en medelålders kärring.

Sverige. Jaha?

Det är mindre än ett dygn sedan jag lämnade ett 22-gradigt Spanien. Det var mycket märkligt att lämna ett kallt och mörkt Sverige och landa i Malaga där det visserligen var vinter men kändes som sommar. Även om jag visste att det inte skulle vara någon idé att packa annat än sommarkläder så var det supersvårt att få det att kännas annat än ologiskt att lämna kängorna hemma.
Men ännu konstigare var det att komma hem och ta på sig kängorna igen. Trots att jag bara hade befunnit mig i Spanien i tio dagar så var alla kontraster plågsamt påtagliga.
Det är märkligt hur tydliga skillnaderna mellan kulturer, klimat, omgivningar och vanor blir när de ställs i kontrast mot något totalt diametralt.
Som idag.

Jag vaknar i morse hemma i sängen som borde kännas varm, mysig och hemma. Och det gör den men det blåser fan på utsidan av huset. Det går att HÖRA att det är kalla vindar. Som att det knäpper lite kallt i rutorna när det ligger på.
Känner mig lite deppig, trots att jag får mysa med lilleman och katterna för i en annan del av själen känns det tomt. Tomt som ett urblåst hus i en bortglömd by utanför Svappavaara.

En tröst är att få gå upp och sätta på kaffebryggaren och slippa stå och mecka med espressomanicken på en platta. Jag är väldigt nöjd när jag måttar upp kaffet och hör maskinen puttra igång. Under tiden glor jag ut genom fönstret och ser att det inte är något väder. Det är INGET väder mer än vindbyarna som ilar ibland. Bara fruset och fult. Som i en Mad Max-film; dystopiskt, kallt och öde. Som om tredje världskriget blåst förbi medan jag drack vitt vin i solen.
Jag glor på kaffebryggaren igen och häller upp en kopp när den slutat väsa. Kaffe och en skvätt mellanmjölk från kylen. Sippar, sväljer. Det smakar ingenting. Det smakar som... te... eller... som om man råkat hitta en kaffekanna som är fylld med vatten för att lösa upp kafferesterna i botten innan disken... som att man råkat hälla upp ur den och sedan hällt mellanmjölk i. Det är lika blekt och intetsägande som vädret på utsidan.
Suck.
Jag skiter i frukost. Måste ändå upp till affären och handla mat eftersom det mesta är slut i kylskåp och frys. När jag slänger ut gammal créme fraiche så tänker jag att "här stod du och surade när jag satt i Spanien och åt Gambas pil-pil". Tänk att allt bara stod här hela tiden i sin parallella verklighet.
Jag letar i högar av kläder i klädkammaren och hittar ett par byxor som verkar lagom varma. En tjock tröja på det och en jacka så är det dags att trampa upp på cykeln till affären.
När jag leder ut cykeln så ser jag att jag glömt slänga julkransen vid ytterdörren innan jag åkte. Den är grådassig och sorgsen och jag sliter irriterat ned den och slänger in den på hallgolvet för vidare förpassning till soporna när jag kommer tillbaka.
När jag kommer upp till mitt köpcentrum så tittar jag in en snabbis i blomsteraffären. Man kanske kan muntra upp sig med en ny krukväxt? Men där står 20 cm höga fikusar som får mig att tänka på jättefikusen utanför huset där jag bodde i Marbella. En fikus som säkert var flera hundra år gammal och lika stor som en gammal svensk ek.
Jag ser också ett par spensliga vita kallor som jag funderar på men de får mig att tänka på dess tio gånger större systrar vid dammen i Mijas lummiga park.
Lika bra att skita i det. Bara trist och fjuttigt. Det är väl själva FAN att man inte kan få växter att blomma året runt i den här förbannade isdrivan till land.
Så går jag en snabbis in på Hemtex bara för att se om det finns någon mysig filt på rean. Kanske några uppiggande färgglada kuddfodral. Det gör det! Skyltarna i taket talar om för mig att nu har vårnyheterna kommit. Vårnyheterna? Det är den 26:e januari och jag fryser. Det känns som ett hån.
Jag skippar Hemtex och går vidare till Coop för att handla. På vägen passerar jag ett gäng pensionärer som står och pratar utanför sina bilar på parkeringen.
"... de där utlänningarna vet du... man blir ju helt FÖRSKRÄCKT..."
"... ja och skitar NER! Det är ju alldeles...."
"Var man än går så är det bannemej utlänningar..."
Nyss var jag utlänning i Spanien. Det gick bra. Jag tror jag skötte mig hyfsat och att jag inte skräpade ner alltför mycket. De verkade i alla fall inte tycka jätteilla om mig.

Inne i affären är allt totalt utplockat. Jag fattar nada. Vad har hänt? Är det krig och ransonering?
Inser efter en stund att det är just den 26 januari. Folk har gått på knäna sedan i julas (för då måste man ju köpa massor av svindyra julklappar och massor av mat för att orka hålla humöret uppe tills våren kommer) så när de fick löning igår så gick de väl och handlade som stollar! Det är nästan soprent i hyllorna och personalen springer med kartonger och petar in nytt så gott de kan.
Varför känns det som att jag är i Polen? Hela butiken känns som de där gamla glåmiga reklamfilmerna för Socialdemokraterna som gick i början av nittiotalet som Roy Andersson gjorde. Faktum är att ju mer jag tänker på desto mer tycker jag att hela tillvaron känns som en film av Roy Andersson. Hur kan han vara så spot-on? Han kanske lämnar landet i tio dagar då och då för att liksom kunna SE hur det egentligen är här hemma?

Klicka här: Sverige i Roy Anderssons ögon

När jag svänger runt hyllorna vid äggen så står där ytterligare ett gäng pensionärer och är arga.
"... ja, jag är så ARG" säger en
"Ja, det är oanständigt" säger en annan
"Di häringa utlänningarna... Jag säger bara det att snart säger ja te'n att om han inte sköter sig så ska jag se till att 'en får sparken" hotar en tredje.

Jag vill skrika högt att "ni står för fan i vägen och är OANSTÄNDIGA själva, jävla pack!"och köra på dem med kundvagnen. Kärringarna har små sura munnar och under gubbarnas näsor hänger droppar med snor. Där står de i sin självutnämnda fullkomlighet och vet allt om vad som är rätt, riktigt och sant.
Jag vill spy på alla sura och glåmiga människor som hasar runt bland hyllorna med filmjölk och bakpulver. Jag vill förresten spy på filmjölken med. Jag vill ha sangría i stället. Nu blev jag sugen på det. Och jag blir sugen på tortilla så jag köper massor med ägg. Sedan köper jag mango, avokado och andra goda grönsaker som aldrig hade funnits i det här landet om vi inte tagit oss över gränserna och stuckit ut näsan ut i världen via charterresor någonstans i mitten av förra seklet.
Till slut ställer jag mig i kassakön och känner mig som en skådis i ännu en Roy Andersson-film när jag gäspande packar upp varorna på bandet. I kassan bredvid står en kvinna med utländsk härkomst som på lätt bruten svenska talar i telefon. "Jag tänkte att vi gör kyckling med lite banan och ris?" säger hon till den hon talar med. I en annan kassa står en muttrande gubbe och säger något om "utlänningar överallt". Jag skämtar inte. Från det att jag går in i affären tills jag står i kassan så hör jag gnäll om utlänningar från bleka och snoriga svennar som är trötta och uttråkade.
Vi kanske inte har något annat att göra i Sverige så här års än att gnälla? Helst på andra och annat än det som är VI och VÅRT.
Jag tänker på Manuel som vi tog en konjak med sista kvällen i Spanien. Han levde i Storbritannien i många år och talar perfekt engelska (med vacker spansk brytning) men är tillbaka i Spanien igen. Nu är han pensionär och sitter varje kväll nere på Luigis bar och tar en konjak medan han ser en fotbollsmatch på TV.

Min vän Håkan sa när vi gick till bilen framåt nattkröken:
"Vad glad han blev nu, Manuel. Han satt ju ensam där"
Men inte var han ensam! Varje kväll, året om, kan han sitta där vid sitt eget bord och prata med alla bekanta som kommer förbi. Det blir aldrig så kallt att han inte kan sitta där och ta sin konjak i närheten av den palmkantade paséon. Det är annat än våra pensionärer som sitter och glor rakt ut i det iskalla mörkret eller på en speedad Ingvar Oldsberg och hans krystade skämt i Bingolotto.

Så när jag cyklar hem över knagglig is med insprängt grus och fryser om öronen så tänker jag: vad är det som är så anständigt med Sverige? Vad är det som är så förbannat bra så att vi måste hata alla som kommer hit och bli en del av det? Jag kan inte ens FATTA hur de VILL komma hit. Vad har vi att skryta med? Visst! Vi har vacker natur tre månader om året... men resten av året då?
Vi slår oss för bröstet här hemma och talar om att vi gärna betalar höga skatter när vi har så bra sjukvård medan jag av min läkare får höra att hela sjukvården har havererat.
I Spanien är sjukvården både bra och gratis. Manuel har precis fått en avancerad behandling för sitt höga blodtryck så att han kan fortsätta att titta på fotboll nere hos Luigi på kvällarna.
Vad är det som är så jävla fantastiskt med Sverige? Kan någon tala om det för mig för nu fryser jag för jävla mycket. Både fysiskt och psykiskt.

Långsamhetens lov - inget för mig! Eller?...

Är du en sån som går fort? frågade läkaren när jag tackat för mig och var på väg ut. Ja, det är jag sa jag, för jag går alltid fort. I korridoren på jobbet, på väg till soprummet, ja faktiskt överallt även om det inte är bråttom. Jag bara gör det. Såna människor lever länge, sa läkaren och gav mig en blinkning. Jag blev lite paff för det var så lustigt sagt, men jag glömde det inte för man vill ju gärna stanna länge här på jorden om det går. Och nyligen läste jag en forskningsrapport om att det faktiskt förhåller sig så. Forskarna hävdar att en gånghastighet på över en meter per sekund är en stark indikator på att personen kommer att leva längre än medellivslängden. Ja, det låter ju väldigt lovande för mig.
Kanske är det därför jag alltid haft så svårt för långsamma människor. Jag vet inte varför egentligen, för det är ju inte alltid så bråttom här i livet, men ändå.. Åh, värst är dom som lägger upp sina varor långsamt på bandet framme vid kassan i mataffären.. Varje vara en. Och. En. Med streckkoden åt rätt håll. Jag vet att det är bra för kassörskorna, jag vet det. Ändå vill jag bara rycka tag i deras korgar och slänga upp deras varor på bandet åt dom! SÅ!  Och dom som ska låta sina små barn lägga upp grejerna ska vi bara inte prata om.. Oh my.. Helst ska dom låta ungen trycka på OK på kortläsaren också. Ååååh...
Eller dom som står och diskar sina byttor långsamt och omständligt i pentryt på jobbet när andra behöver komma åt vattnet för att skölja av stänklocket till micron. Åh, diska era byttor hemma eller sen vill jag rya åt dom!
Eller den sege grannen som kan stå länge och väl och prata om väder och vind i mycket långsam takt. När man frågar om nåt tror man att han inte hörde, så lång tid tar han på sig att svara.  Jag blir så stressad, orkar inte.
Så har vi då dom som kör låååångsamt i trafiken. Det är då jag pratar mest för mig själv i bilen. En gång sa sonen när han var liten: mamma, det är så roligt när du pratar sådär långsamt när du kör! Vadå? sa jag. Ja, när du säger sådär: Meeeen. Koooom. Iiiigeeeen. Nuuu dåååå!!!! Efter det försökte jag skärpa mig lite när han var med.. Men seriöst? Dom som ligger och tuffar i 50 där det är 70? Vad är det? De som inte verkar kolla på vägskyltar när de kör utan kör som de själva tycker är lagom? AAAARRRGGGHHH! Det är 70, men de kör i 50. Det blir 50, så bra nu kör de lagom. Det blir 30, de kör fortfarande i 50... Mina nerver.. Jag hävdar å det bestämdaste att det är långsamkörarna som är farligast i trafiken för det är dom som triggar folk att göra explosiva omkörningar i rena ilskan.
En gång satt jag och väntade på min tur på drop-in hos frisören. Jag satt och tittade på hur de olika frisörerna jobbade. Särskilt en tittade jag på för hon var så otroligt långsam. Hon kammade långsamt. Och sen klippte. Kammade långsamt. Och sen klippte. Bara jag inte får henne tänkte jag för då får jag spader. Vem får jag? Självklart den långsamma. Den första kvarten kände jag mig superstressad, men efter ett tag upptäckte jag att det var ju ganska skönt och avkopplande. Axlarna började sänkas ner och jag hamnade i nåt meditativt tillstånd. Blev otroligt bra klippt och jag är ganska säker på att jag inte gick fort därifrån. Borde jag kanske anamma det långsamma livet lite mer? Jag tror faktiskt det, för det är ju själva livet jag hastar mig igenom och tillfällena då jag retar upp mig på de långsamma ger säkert avdrag på min livslängd ändå på grund av allt adrenalin som går åt. Men aldrig i livet att jag kommer att lägga upp varorna långsamt på bandet. Där går faktiskt gränsen!

/T