Vilse på Skansen

I natt drömde jag en otroligt jobbig dröm. Jag blev helt plötsligt tillfrågad om jag ville leda Allsång på Skansen och det var snabba ryck. Jag sa ”tja, jag kan väl testa?” och så blev det bestämt att jag utan vidare förberedelse skulle leda kvällens program.
Jag klev in på sändningsområdet på Skansen men ingen av produktionspersonalen visade något större intresse för mig. Jag fick sminka mig själv och fick någon aprikos trasa att ha på mig (ljusare än den på bilden) och så stod jag där bakom kulisserna och väntade på att gå på. Jag frågade någon ”Var är körschemat?” men ingen verkade bry sig så jag tänkte att jag får väl information löpande under sändningen. Tänkte att om jag bara går ut och sjunger inledningen så får jag väl reda på resten senare.
Innan jag skulle börja så tog jag en promenad i området och själva scenen hade de flyttat upp i ett litet hörn i Skansen. Lite vid sidan av. Lika stor men mycket mer avsides. Det var superlite folk i publiken men jag tänkte på alla miljoner som skulle se mig live strax och blev lite skakis.

Sedan var det dags då. Introt började spela och jag skyndade mig bakom kulisserna för att kliva på från rätt håll.
På baksidan satt lite kända och okända människor som skulle vara med i sändningen och vid ett av borden satt Ingvar Oldsberg och såg ytterst ohjälpsam ut. Det var som att han, den rutinerade räven, gottade sig åt att jag skulle ut på scenen och göra bort mig.
Så klev jag på. Och inte fan kunde jag texten! Jag ba… nana.. seglar…. På FJÄÄÄÄÄRDEN…. Nanana… dododo… sol. Mummel mummel… väääärlden…. Nanana skrumbelgrumf… kjoooooool.
Typ.
Och när refrängen kom så klämde jag i uttebarehelvette: STÅÅÅÅKÅLM I MITT HJÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄÄRTAAAAAA och det gick ju bra. Men jag tyckte att det var lite konstigt att de inte ens hade försett mig med texten i tid så att jag hade kunnat lära mig den eller åtminstone haft den i handen.
Det lät sådär. Bättre än vad jag hade kunnat ana men inte så bra med tanke på att publiken fick klara sig i verserna i princip själva.
Håret var fult och kläderna satt snett och jag kände mig jättepinsam men jag slutförde i alla fall mitt uppdrag. Ja, sedan gick jag av och skulle vänta in vidare instruktioner. Som aldrig kom.
Jag väntade och väntade och försökte fixa till mig lite bättre men sedan började det ösregna och jag visste att jag skulle ut där och bli våt som en dränkt katt. Ingen gav mig några besked om någonting och jag satt säkert där i  40 minuter medan programmet skötte sig själv. Och mitt i alltsammans så visste jag att jag skulle få usla recensioner och att det här skulle bli slutet för Allsång på Skansen.

Sedan vaknade jag. 

Heligheter

Det här är en brödpensel. Om jag minns rätt så är den köpt i en fyndbutik som fanns i källaren på textilmuséet i Borås. Där som även H&M hade sin första fyndbutik... say no more.
Den här köptes 1986 och har alltså trettioen år på nacken ungefär. Den har funnits med på följande adresser: Bergsätergatan 36, Sparrfeltsgatan 362 (var ju hemma en sväng emellan), Barnhemsgatan (eller vad hette den? på Sjöbo), Söderkullagatan 61, Wennerbergsgatan 16 (?), Verkmästaregatan 22B, Rågångsvägen i Gävle, tillbaka till Verkmästaregatan 22b, Lindholmsvägen 16, Vallåsgatan whatever i Kinna, Styrfarten 16, Styrfarten 20 och har nu landat i köket på Teatergatan 38. Det utgör alltså 13 ställen. Kanske ytterligare något som jag inte minns.
Den har penslat bullar, lussekatter, julskinkor, borstad mjöl från "Mitt bröd", penslat finska pinnar, finska plattor, kanelkakor, kakformar.
Som framgår tydligt så kan man se att den har varit med ett tag och trots att jag HAR andra brödpenslar så kan jag inte slänga den. Det finns ett fåtal föremål som varit med sedan start och det GÅR INTE ATT SLÄNGA! De är en del av mina barns uppväxt även om de inte fattar det själva. Den är en del av traditioner, födelsedagar och tusentals middagar.
På samma sätt så blev jag vild av fasa när jag såg farmors björntrådsrulle hos Jossan härom dagen. Tänk om hon slänger den! Den måste hit och tillbaka till farmors sylåda, för den trådrullen har både farmor, farfar, mamma, pappa och jag använt. Och tydligen också Jossan eftersom hon snott den. Den där björntråden har gjort svirror (!) i farfars händer och säkert lagat stadiga sömmar i gamla sockor när pappa var barn.
Det är HELIGHETER och måste få sin status upphöjd, för kanske är de enkla föremålen de viktigaste föremålen vi har i livet. Det är sådant som utgör vardagen, vilket i sig utgör själva livet.
Jag säger LEVE björntråd och brödpenslar!

Prosopagnosi stultitia!

Ansiktsblindheten har vi pratat om men det är dags för ytterligare en pinsam historia, tycker jag.
Så här:
För ett tag sedan sprang jag på en tjej på jobbet som kändes bekant. En riktig journalist-journalist som säkert tillhör inventarierna, tänkte jag. Vi hejade ett par gånger och jag kände mig GANSKA säker på att vi hade pratat förr.
För någon dryg månad sedan hade vi fest på Sveriges Radio och SVT. Urtrevligt och trivsamt på Stadsteatern här alldeles nära. Det var ju rent av så att jag tyckte att det kändes drägligt att dra dit med tjugo meter hem om det skulle bli tråkigt.
På festen så var det ju ett väldigt minglande och rätt som det var så stod jag framför den här tjejen (som visade sig heta Jennie) och hon började med en lååång diskussion om både det ena och det andra. Den tredje personen som från början stått med henne hade avlägsnat sig så det var liksom bara hon och jag och hon pratade på som om vi känt varandra i evigheter. Det visade sig att hon hade tröttnat på att bara få vikariat på radion (och TV?) och höll på att omskola sig till lärare. Och jag som hade trott att hon var en sådan som jobbat sedan 20 och var fastanställd. Hur som helst så var det lite besvärande att hon lät som om vi kände varandra så väl när jag, som visserligen kände igen henne, inte kunde komma på att vi skulle ha jobbat ihop eller så.
Efter festen så såg jag henne inte på ett tag men så förra veckan dök hon plötsligt upp och skulle vikariera på en tjänst (för en vecka) där hon skulle jobba tätt tillsammans med mig. Och ÅTERIGEN kom jag inte på namnet. Fick liksom vänta tills någon annan sa hennes namn (Jennie) (Jennie) (Jennie) (bonk-bonk-bonka in i trögskallen) innan jag kunde börja fråga efter henne eller få hennes uppmärksamhet.
Så igår, när vi pratade om olika stadsdelar, så kom Lindholmen på tal. Jag sa att där har jag bott i maaaaassor med år "fast sedan flyttade jag till Eriksberg". Var bor du? Sa jag och vände mig mot... Jennie.
"Jag bor ju på Lindholmen, vet du" sa hon. "Vi skulle ju ha bytt lägenhet..."
Jag fick en black-out men sa blixtsnabbt "Ja, just det ja, vad dum jag är" och pratade vidare om annat.
Så nu undrar jag VERKLIGEN var på Lindholmen hon bor och när det var vi skulle bytt lägenhet. Fick hon ens någonsin ett besked om det eventuella lägenhetsbytet??

När det svängt runt - så att det är lugnt

Man har semester. Solen strålar från en klarblå himmel och man vill bara ligga på stranden. Vi packar matsäck, strandstolar och böcker. Det finns ingen härligare semesterkänsla än att simma i en spegelblank sjö, som Emil och Alfred. Jag önskar att jag bodde nära en sjö, då skulle jag ta mig ett morgondopp varje dag på sommaren. För några år sedan fick vi tips om en liten sjö med en lugn och avskild strand. Det är så fint, en liten gräsmatta, sandstrand och brygga. Sjön ligger spegelblank och prydd av sagolika näckrosor.

Det står dock klart och tydligt på en skylt när man går dit från parkeringen att detta är en privat strand och tillhör en samfällighet. Såna petitesser bryr vi oss inte om. Dan ska ju alltid prata med folk, han är fanimej som morfar, så om det kommer någon hälsar de så glatt. De tror nog att vi bor där för de känner ju igen oss vid det här laget.

När vi kom dit fanns det inte en käft där. Vi var helt ensamma, så underbart! Men vi hann inte mer än hälla upp kaffet så kom ett helt grabbgäng dit. Det var kanske sju killar i 20-25-årsåldern. De kastade sig modigt från bryggan och sen satt de på rad och torkade sina unga kroppar i solen. Jag har ju tidigare sagt att jag inte bryr mig om vad folk tänker på stranden om mig, men sju 25-åringar på rad var lite för mycket t.o.m för mig. Men fan, har jag åkt dit för att bada så har jag! Jag masade min vinterbleka plufsiga lekamen i bikini ur solstolen och gick ner till stranden. Och just när jag gjorde det kändes det helt bekvämt! Jag insåg där och då att de unga killarna ser mig ju inte som en blekfet tjej, det enda de ser är: där är en tant som ska bada. Det har helt enkelt gått så långt att det svängt runt och blivit lugnt. Precis som du har skrivit om innan, man har förvandlats till ett neutrum. Så ÄR det ju! Och det kändes så befriande! Jag behöver inte ens försöka längre. De tyckte säkert att tanten var modig som badade fast det var så kallt i vattnet. Hurra - jag är tant! Och fan vad tanten ska bada i år!