Med det sagt så skulle vi handla i helgen. Handla är något som vi alla hatar mer eller mindre, det gör jag också, men Christer är nästan lika allergisk mot att handla som han är mot att lägga sig i en säng. (Är han fem år, eller?)
Ofta får jag börja tjata redan tidigt på morgonen. "Vi behöver åka och handla idag. När passar det dig?"
Då burkar man få svar i stil med "ajwpegjai pa'osejgpiwEG P'OSJEGPiw". Vilket kan betyda lite vad som helst. Så efter en stund får man flytta fram sina positioner och liksom inte ge honom några alternativ:
"Vi åker halvtolv, kan du vara färdig tills dess?"
Svaret brukar ofta bli ett irriterat mummel så man får ofta säga:
"Hörde du?"
"Jaaaaaaaaa....!"väser han
"Går det bra med halvtolv"
"......"
"Hörde du?"
"....mmm..."
Och sedan börjar jag fixa i ordning mig så att jag kan gå just halvtolv. Christer börjar göra i ordning sig fem i halvtolv om jag har tur. Då tar han en maklig dusch medan jag sitter med kängorna på på pallen utanför toaletten och stressar upp mig. Kan man FAN aldrig bara få saker gjorda i tid??!!
När han kommer ut ur duschen så ser han sur ut för att jag har kängorna på. Jag börjar ta på mig jackan och säger "jag väntar utanför" och då svarar han inte. Ser bara sur ut och stänger in sig i sovrummet och plockar fram kläder.
Till slut kommer han ut och ser lika sur ut. Säger inte mycket. Går med händerna långt nedkörda i fickorna och tittar åt ett helt annat håll än åt mitt. Förr kunde jag i det här läget börja prata lite lättsamt för att få honom på bättre humör men nu för tiden så skiter jag i vilket. Han får tjura. His bag - inte min.
När vi kom fram till ICA i lördags efter en morgon EXAKT som den som beskrivits ovan så sa Christer när vi kom in att vi kanske skulle skaffa en sådan där blipp-grej nu då? En sådan som man kan registrera varorna själv på så att man snabbare kan checka ut när man är klar.
"Visst" sa jag. Fixa det. Jag går in och plockar potatis så länge.
Efter fem minuter kom han in efter mig med en blipp i handen och med lysande ögon och ett stort leende.
"Jaha" sa jag. "Jag väljer varor, du blippar och lägger dem i korgen. OK"
"Jaaaaa!" sa han. Sjukt stolt och glad.
Så jag lämnar över potatispåsen. "Här"
Han går till en våg, väger och blippar och lägger potatisen med stor högtidlighet i korgen. Och han LER!
"Loligt!" piper han.
"Men det var väl skoj, då?" svarar jag med sammanbiten ironi.
Och vi fortsätter. Clementiner. Blipp. Bröd. Blipp. Köttfärs. Blipp.
Vid ett tillfälle glömmer jag av mig och råkar lägga varan direkt i korgen, men se DÅÅÅÅÅÅ.....!
"APP-APP-APP!" hojtar Christer och ser förolämpad och nästan lite chockad ut. "Man måste blippa! Ska du STJÄLA den där?"
Så jag suckar och räcker över den.
Blipp.
Christer är glad. Han är jätteglad och travar snällt efter mig med vagnen och när vi stannar vid charken så drar han upp blippen i smyg och låtsas att den är en pistol. Du vet, som när poliser håller ficklampan i vänster och vilar pistolen över ficklampsarmen för stabilitet och går in i knarknästet.
Jag blänger.
"Sluta" väser jag och nickar ilsket i sidled mot människorna bakom disken som säkert sett vad han pysslar med men han bara flinar.
"Är du fem år?" säger jag och suckar. Jag säger det inte skämtsamt. Inte heller kärleksfullt. Mer åt föraktfullt.
Han låter sig inte knäckas utan blippar glatt vidare och drar ibland "pistol" bakom en hylla bara för att testa.
När vi har handlat klart så ska vi betala allt för första gången i blippkassan. Vi går fram till en tjej och jag frågar hur man gör för att checka ut och hon visar lite snabbt hur det funkar. Christer måste vid detta tillfälle lämna ifrån sig blippen och jag riktigt ser hur det skär i hjärtat på honom när han blir av med sin leksak.
Så jag säger till tjejen i kassan:
"Jo, så vill jag bara passa på att säga att min man har tyckt att det har varit JÄTTEROLIGT med blippen och han har varit jätteduktig så jag undrar om han kan få ett klistermärke?"
Hon bryter ihop och börjar skratta och Christer verkar inte skämmas ett skit.
Och så var det med den shoppingen. Det är så det kommer att bli i fortsättningen. Jag planerar, väljer, lämnar över till Christer som får blippa. Det är väl blippandet jag får krusa med på lördag förmiddag i fortsättningen.
"Idag ska vi handla, Christer. Du kan få blippa!"
Det ska nog gå bra. Jag har handskats med femåringar i hela mitt vuxna liv.
