Jag har märkt att många föräldrar idag är väldigt
osäkra och ängsliga kring sitt föräldraskap. Så fort det blir minsta ”problem” rådfrågas så kallade experter. En
person som verkar ha blivit utnämnd till expert är Malin Wollin. Jag vet inte
när hon fick den här utmärkelsen eller av vem, men klart är att hon fått den i
alla fall. Ja hon är expert så till den milda grad att hon gett ut en bok som
heter ”En mamma blir till”. Kanske blev hon utnämd av samma person som utnämnde
Anna Wahlgren till barnexpert. Så kan det vara.
Hej Malin, Jag vet inte vart jag ska vända mig men jag vet att du är så klok och alltid kommer med så kloka råd.
Jag är 28 år och en mamma till en flicka på 1,5 år. Jag har varit hemma med henne tills nu och vi har alltid stått varandra så nära. Hon har alltid krupit upp i min famn när hon blir ledsen, velat busa och kramas och nattningarna har alltid varit så mysiga. Pappan har också alltid fått natta och trösta och allt har varit frid och fröjd.
Nu är jag gravid i v 32. Det har varit en tung graviditet men vi har klarat det bra hittills. Nu har jag börjat få kraftiga och onda sammandragningar och har blivit sjukskriven och får inte röra mig för mycket eller lyfta tungt (min dotter föddes för tidigt och det finns stor risk för att även denna bebis kommer för tidigt). Det här gör att jag inte kan lyfta min dotter längre. Jag kan inte natta som jag gjort tidigare och kan inte busa och leka på samma sett. Och min dotter har börjat rata mig.
Nu är det bara pappa som ska trösta och när jag försöker springer hon bara ifrån mig, bara pappa ska natta och om han går blir hon hysterisk.
Det här gör att jag fullständigt går sönder inuti. Jag vet inte vad jag ska göra och jag bara gråter och gråter. Jag förstår ju att hon inte gör det med flit och att det är klart att han är roligare än mig när jag är såhär. Och gråten gör det inte bättre, men jag blir så ledsen. Jag vill ha min lilla flicka tillbaka. Det känns som att jag har förlorat hennes kärlek och tillit för alltid och just nu kan jag inte alls glädjas åt bebisen i magen.
Vad ska jag göra?”
Sarkastiska Tina vill svara:
Men jag håller tillbaka sarkasm-Tina. För jag orkar inte. Då kommer jag att få på tafsen av alla skitnödiga föräldrar som tycker det är viktigt bortom allt förstånd att det heter FÖRSKOLA och inte dagis. (seriöst, det är ingen jävla skola, era ungar är där på förvaring på dagtid medan ni är på jobbet). TÄNK om jag fått en liten sladdis, det hade varit kört för mig i en mammagrupp. Jag hade blivit utmobbad dag ett.
Om jag ska sluta vara sarkastisk och vara allvarlig för en stund så skrämmer det mig på riktigt att många föräldrar inte vågar gå på den egna känslan för hur man ska sköta sina barn. För den finns där hos alla, det är jag säker på. Och om man någon gång kunde lyfta näsan ovanför ankdammen Sveriges horisont och förstå vilken OTROLIG tur jag har som föddes i detta pyttelilla land där både föräldrar och barn har det bäst i världen. För det har vi. Och jag antar att det är därför vi har tid att bekymra oss på riktigt över att ens barn väljer sin egen pappa en period. Så egentligen är det väl bra då att folk hör av sig om dessa sk ”bekymmer”. Men beklämd blir jag i alla fall.
Idag vaknade supersarkasten i mig (finns det ordet?). Jag
läste en fråga som Malin Wollin fått till sin blogg. Här kommer den:
Hej Malin, Jag vet inte vart jag ska vända mig men jag vet att du är så klok och alltid kommer med så kloka råd.
Jag är 28 år och en mamma till en flicka på 1,5 år. Jag har varit hemma med henne tills nu och vi har alltid stått varandra så nära. Hon har alltid krupit upp i min famn när hon blir ledsen, velat busa och kramas och nattningarna har alltid varit så mysiga. Pappan har också alltid fått natta och trösta och allt har varit frid och fröjd.
Nu är jag gravid i v 32. Det har varit en tung graviditet men vi har klarat det bra hittills. Nu har jag börjat få kraftiga och onda sammandragningar och har blivit sjukskriven och får inte röra mig för mycket eller lyfta tungt (min dotter föddes för tidigt och det finns stor risk för att även denna bebis kommer för tidigt). Det här gör att jag inte kan lyfta min dotter längre. Jag kan inte natta som jag gjort tidigare och kan inte busa och leka på samma sett. Och min dotter har börjat rata mig.
Nu är det bara pappa som ska trösta och när jag försöker springer hon bara ifrån mig, bara pappa ska natta och om han går blir hon hysterisk.
Det här gör att jag fullständigt går sönder inuti. Jag vet inte vad jag ska göra och jag bara gråter och gråter. Jag förstår ju att hon inte gör det med flit och att det är klart att han är roligare än mig när jag är såhär. Och gråten gör det inte bättre, men jag blir så ledsen. Jag vill ha min lilla flicka tillbaka. Det känns som att jag har förlorat hennes kärlek och tillit för alltid och just nu kan jag inte alls glädjas åt bebisen i magen.
Vad ska jag göra?”
Sarkastiska Tina vill svara:
Jag
hörde talas om en med samma problem. Vi byter scen: Vi befinner oss nu i Kongo
Kinshasa. Kvinnan med de fem barnen och det sjätte i magen har kommit tillbaka
från skogen där hon tvingats övernatta med barnen av rädsla att soldaterna ska
bryta sig in i huset och våldta henne. Hon sitter nu med sin väninna i den
grusiga åkern där skörden torkat igen. Hon har något viktigt att tala om som
hon behöver hjälp med: ”Mitt yngsta barn vill att bara pappan ska natta henne.
Jag är BORTVALD. *gråååt*.. Vad ska jag GÖRA?” Nej men förlåt mig, nu
blev det ju fel. Det här är ju ett I-LANDSPROBLEM! Just ja, så dumt det blev.
Men jag håller tillbaka sarkasm-Tina. För jag orkar inte. Då kommer jag att få på tafsen av alla skitnödiga föräldrar som tycker det är viktigt bortom allt förstånd att det heter FÖRSKOLA och inte dagis. (seriöst, det är ingen jävla skola, era ungar är där på förvaring på dagtid medan ni är på jobbet). TÄNK om jag fått en liten sladdis, det hade varit kört för mig i en mammagrupp. Jag hade blivit utmobbad dag ett.
Om jag ska sluta vara sarkastisk och vara allvarlig för en stund så skrämmer det mig på riktigt att många föräldrar inte vågar gå på den egna känslan för hur man ska sköta sina barn. För den finns där hos alla, det är jag säker på. Och om man någon gång kunde lyfta näsan ovanför ankdammen Sveriges horisont och förstå vilken OTROLIG tur jag har som föddes i detta pyttelilla land där både föräldrar och barn har det bäst i världen. För det har vi. Och jag antar att det är därför vi har tid att bekymra oss på riktigt över att ens barn väljer sin egen pappa en period. Så egentligen är det väl bra då att folk hör av sig om dessa sk ”bekymmer”. Men beklämd blir jag i alla fall.
