Vissa dagar...

Vad kommer det sig att vissa dagar är alla i min omgivning lite mer korkade än vanligt? Plötsligt ser jag dem i ett annat ljus. De säger en massa dumt. Åh, så mycket TRAMS man ska lyssna på. Är de inte t o m lite fulare än vanligt också? Har grannen alltid sett så slafsig ut? Ingen hyfs och stil! Det känns som att jag skulle behöva ge dom en sittopp allihopa. Vad beror det på? En gång var jag på en sammankomst hos en bekant när detta hände. Jag satt och tittade från den ene till den andre och det enda jag kunde tänka på var hur mycket strunt de pratade, så osedvanligt korkat och ointressant,  och att jag skulle vilja ta den ene och slå den andre med. Till mitt försvar får jag säga att jag inte brukar skrida till verket dessa dagar. De kan ju inte rå för att de är korkade. Men om jag varit en seriefigur skulle jag haft ett åskmoln ovanför huvudet precis som Kalle Anka har när han är arg. Det är dessa dagar jag retar mig som mest på dem som lägger upp varorna långsamt vid kassan som jag skrivit om tidigare. För plötsligt finns de där överallt. Har det något med luftföroreningar att göra eller är det kanske att det är fullmåne just då som gör att alla förändras? Ja, vad vet jag, det enda jag känner är att jag är den enda vettiga människan i hela världen just då. Åh, dessa dårar som inget anar i sin enfald. Jag gitter inte ens säga emot dem så korkade är de. Ja, OK då, lite kanske jag säger emot. Eller ja, ganska mycket då. ”VARFÖR är det bara JAG som går ut med pantflaskorna till garaget? Vem är det ni förväntar er ska göra det när de lagras i tvättstugan?”, ”Lägg tvätten i tvättkorgen och INTE på locket”. ”Ja, JAG går med soporna nu, för de vandrar ju knappast iväg AV SIG SJÄLVA!”, ”SKÖLJ UR disktrasan efter dig!!!”. ”Nu är kökshandduken skitig igen, hur många gånger ska jag säga att man bara torkar RENA händer på den??”. Det KAN hända att jag vid något tillfälle sagt något liknande åt det hållet. Det KAN hända säger jag. Om jag bodde i hyreshus skulle jag väl sätta upp ett antal arga lappar de dagarna. Ja, du som läser detta är väl inte så korkad som människorna jag beskriver så du har väl redan räknat ut att det rör sig om PMS. Ja, så är det. När människorna i min omgivning börjar bete sig ovanligt korkat räknar jag i almanackan: jaha, det är så dags ja..  (fast ibland är människor faktiskt korkade vare sig jag har pms eller inte). Vi pratade om humör på jobbet förra veckan och då sa en manlig kollega: Nää, jag tror jag är samma hela tiden, jag har nog ett jämnt humör. Och jag tror honom faktiskt för han är alltid trevlig och glad. Jaja, går an för er som inte har PMS tänkte jag, och jag sa det också. Det konstiga är att jag inte har lidit av detta tidigare, utan det har kommit nån gång efter 40. Vad beror DET på? Det är som om kroppen tänker att nu jäklar börjar det närma sig sluttampen av barnalstrandet här, nu får vi brassa på med hormonerna! Vi tjejer borde gå samman och skaffa en lägenhet där vi kan turas om att bo dessa dagar så att vi slapp alla idioter. Eller ja, så att de slapp oss…

/T

Att kasta räkor

Idag ska jag laga paella. Jag har ju mitt eget sätt att göra den på men tänkte kolla på nätet på en spansk sida för att VERKLIGEN göra den exakt som spanjorerna gör den.
Min spanska är stapplig så därför valde jag att göra en översättning av sidan (en tjänst som Google föreslår när man kommer in på andra språk än svenska)

Det här blir spännande att laga!


Förberedelse skaldjur paella:

Som ni kan se att vi behöver många ingredienser för att förbereda denna läckra maträtt, men inte att kasta dig tillbaka eftersom i nästa steg kommer att se att det är lätt att förbereda:

1.     Först av allt vi behöver en stor paella, som vi kommer att värma oljan. Samtidigt, skala dem och skär löken och sedan fortsatte att hugga. Du kan också använda fryst hackad lök kommer och därmed spara dig från att göra att du.

2.      Med redan het olja, kasta lök, tillsammans med 3 vitlöksklyftor, och vi hoppas till brunt. Det kommer att ta några minuter. Och med lök och vitlök guld tänder, kommer vi att ta bitar av bläckfisk, 600 gr. mer eller mindre, så att oljan kan gå lite i taget och ta lök smak också.

3.      När vi ser att bläckfisken är ganska mycket gjort, tillsätt 5 msk tomatpuré, som i likhet med löken kan vi förbereda oss själva eller köpa den redan strimlad. Med en träsked rör det allt väl så att tomat är väl blandat i oljan och därmed ansluta sig till bläckfisk. Efter ungefär fem minuter eller så lägger vi till paprika och återgå till blanda väl.

4.     Med paprika och blandas med resten tar vi 400 gr. Ris, tillbaka för att ta bort allt rätt och sedan saffran. Nu stek allt för några minuter är det dags att ta en liter fiskbuljong.

5.     Vi lämnade det en bit över medelvärme så buljongen kommer att minska. Även om vi kan ta saffran för att färga ris, lite salt och, om vi vill ha mer fiskliknande smak, kan vi ta ett piller. Men det är allas smak.

6.     Ser riset börjar synas, det är signalen att kasta kräftor och räkor och låt allt koka i ca 20 minuter på medelvärme med locket på för bättre konsumera buljong under omrörning till det inte fastnar. Om vi ​​får slut på lager snabbt, kan vi ta en liten fisk lager.

7.     Senast 20 minuter vi har bara att låta riset sitta i ett par minuter och är redo att äta.

Vissla för helsicke!!

Dagens ämne är uppskattning. Eller utebliven sådan.
Det känns som att det inte var alltför längesedan som det visslades omkring en när man var ute och gick. Ja, inte HELA tiden, såklart (så snygg har jag aldrig varit) men lite här och där, då och då. Det hände att män vände sig om efter en på stan. Det hände att någon vevade ner en ruta på bilen och log. Det hände att någon höll fast ens blick lite för länge på ICA. Det hände, rent av, att någon helt sonika gick fram och sa något uppskattande. Det HÄNDE. Imperfekt.
Helt plötsligt så gick man över en osynlig gräns. Tänk att jag aldrig såg den! Den borde ligga som ett illgrönt rep på marken som man kan passa sig noga för att överträda men i stället så är den helt osynlig och det kan hända att man kliver över den mitt på vägen till bussen på morgonen och man märker ingenting. Man kan också kliva över den när man sitter i soffan och ser på Melodifestivalen en regnig kväll i februari. Eller rent av när man sover.
Rätt som det är så har man klivit över gränsen till det osynliga livet. Man märker det inte först - det är lite försåtligt på det sättet - men efter ett tag så börjar man lägga märke till att visslet är slut. Blickarna också. Man har blivit osynlig. Man är ett neutrum. Något som är i vägen när man går gatan fram. Något man kanske tutar på men inte av uppskattning utan för att man går på övergångsstället.
Först tänker man: Jaha. Jag har blivit osynlig. Inte så konstigt, så vinterglåmig som jag är. Ingen kan ju se mig i det här bleka vinterljuset, jag smälter liksom bara in.
Men sedan märker man att det håller i sig och det är då man börjar bli lite nervös.

Missförstå mig rätt: jag lever i en relation med en MAN som SER mig. Det är väl en jävla tur det för hur skulle jag annars synas? Jag hade behövt sätta en stor röd rosett i håret, som Det osynliga barnet i Tove Janssons bok. Själva mannen lever troligtvis i en villfarelsen att jag ser ut ungefär som jag gjorde när vi träffades, det vill säga tio kilo lättare, mindre rynkig och med svallande blont hår. Så länge han ser mig så ger jag ganska mycket tusan i vad andra män tycker och ser men det är liksom PRINCIPEN! De ska VILJA ha mig även om jag inte vill ha dem. De ska sukta och tråna och vissla. De ska vilja bjuda mig på ett glas vin på krogen. De ska ligga och smygkika på mig på stranden bakom solglasögon. Och kvinnor ska vara avundsjuka på mina cellulitfria lår, min platta mage och min fräscha hy.
I stället har man blivit någon som andra kan använda som referens.
"Jag är i alla fall inte så fet/blek/rynkig/gropig som HON är"

Tänk, förr brukade jag leta fram ett undangömt ställe på stranden eftersom jag inte gillade människor som glor. Jag ville ligga och läsa en bok ifred utan att känna mig betraktad.
Det är ingen fara med det längre. Jag skulle kunna lägga mig rakt över en filt där åtta män dukat upp sina pilsner och inte synas ändå. De skulle bara tro att jag är ett bord som lägligt nog hamnat på deras filt och som de nu kan duka upp grillmaten på.

Jag ÄR inte ytlig men jag VILL inte vara osynlig!! Kan vi inte införa något slags visslingspåbud för kvinnor över 45? Hela samhället skulle bli så mycket trevligare och gladare om alla förstod vidden av att uppskatta en medelålders kärring.