Back to Memory Lane

Idén hade funnits där länge: vore det inte kul att någon gång träffa Tommy och Johan igen, bara för en kväll? Vi har ju faktiskt gjort så himla mycket roligt tillsammans och har extremt mycket från förr att snacka om. Och äntligen blev det av! Som två fnittriga tonåringar sminkade vi oss och fixade till oss innan det var dags att dra till Borås där vi bestämt att vi skulle ses.
Minns du, Tina, att vi sa innan vi åkte "Här sitter vi och gör oss i ordning fast det förmodligen är preciiiiis som vanligt i Borås och vi kan knappast vänta oss att det har blivit roligare?"
Men det var värt att få känna så en stund ändå även om det slutade ungefär som vi tänkt oss, det vill säga med en känsla av "Tack! Vi hörs om tjugo år igen eller så".
Allting var sig likt. Somligt hade bara blivit tydligare med åren. Johan kom dit packad och det stod som vanligt 111 i käften på honom av rinnande snus. Tommy hade kvar sitt spjuveraktiga sätt men var rätt tjötig och självupptagen. Minns inte att han var sådan förr.
Och precis som på Sri Lanka för 30 år sedan så satt de och småtjafsade precis hela tiden om VEM som hade räddat vem från att dö, vem som var skyldig vem pengar, vem som hade sagt den roligaste saken för ett halvt sekel sedan. Och vi satt mest och tittade på. Studerade och log lite. Lyssnade och petade in en kommentar här och där.
Men när Johan skulle berätta något otrroooligt hemligt och stort för oss som visade sig vara ett medlemsskap i Frimurarna så visste vi inte vad vi skulle säga. Så otroligt löjligt och småborgerligt. Gamla gubbar som kliar varandra på ryggen och dricker punch i gamla frackar som de haft sedan studenten. Så förlegat och löjligt. Nej, det gick bara inte att låtsas vara imponerad av det och det tror jag att Johan blev lite sårad av för han försökte övertyga mig flera gånger om att det inte handlade om skryt utan att det var en ära att bli invald i ett sällskap där man sätter hänsyn, kristen etik och medmänsklighet högt.   ---- Jaha??
Det var med en känsla av avslagenhet och lätt besvikelse som vi satt och skrattade på bussen hem därifrån. Visst sjutton är de snälla men ingenting har ju hänt sedan vi lämnade stan! De är lika hopplöst bonniga som de var då.