Ja, tror det eller ej, men de existerar faktiskt fortfarande.
För den oinvigde kan jag berätta att ett Tupperwareparty går till så att en hoper kärringar samlas hos en kärring. Där sitter de med kakfat i hand, sörplande på kaffe och lyssnar på en annan kärring (som inte hör ihop med väninnekretsen i soffan) som demonstrerar de fantastiska Tupperwareprodukterna hon har till försäljning, Alltså lufttäta byttor i plast. Ja, det är faktiskt som en sån där tjötig försäljare på marknader, fast den här har man aktivt sökt upp. Och inte kan man bara gå därifrån heller som på marknaden. Efter att ha lyssnat bara en kort stund kan kärringarna inte begripa hur de har kunnat leva en dag utan dessa lufttäta byttor! Tycker du att detta låter som en händelse från den amerikanska södern på 50-talet? Det tycker jag också. Ändå är det jag som sitter där i soffan med kakfatet. På riktigt. 2015.
Tupperwarekärringen maler och maler om den lufttäta byttan och de andra kärringarna mm:ar och nickar. Det är som en sammankomst i ett hemligt sällskap eller en sekt. Jag får nästan overklighetskänslor. Emellanåt skojas det om att byttorna är så bra att t.o.m manfolk kan förstå sig på dem. HAHAHA! Kärringarna skrattar och fyller på mer kaffe. Jag skrattar också lite nervöst. Händer detta? Är det på riktigt? EXAKT såhär satt mamma med sina väninnor på symöten och Tupperwarepartyn hemma i Göteborg. Men de var hemmafruar. På 60-talet. Nu är det 2015 och hemmafruar vet knappt nån vad det är längre.
Vi eggas av kärringen med byttorna. Det är som ett väckelsemöte. En ropar ivrigt att hon gör inte ens åt EN rulle plastfilm per år sen hon började med byttorna! För den här kärringen har varit med förut. Ja, hon är så rutinerad att hon kan mer om byttorna än själva Överkärringen. Vi andra rycks med och säger "Åhh" och "nähä?!" Kanske kan vi en dag bli som hon? Självförsörjande på matbehållare. Kanske ska inte vi heller köpa plastfilm och plastpåsar i framtiden, om vi bara lägger manken till?
Överkärringen (som jag nu börjat kalla henne i mitt huvud) förklarar hur den lufttäta byttan fungerar. Det är tydligen ett berömt pysljud som hörs när man försluter locket. Är inte alla plastlådor lufttäta? tänker jag, men vågar inte fråga. Kanske får jag bassning av Överkärringen då. Bäst att bara sitta och le över sitt kakfat och se söt ut. När vi druckit ännu mer kaffe kommer beställningslistorna fram. Här frågas inte om man vill köpa något. Var och en får en lista och penna. Inte kan man sitta där bara när alla andra skriver ivrigt? Det är som när man inte kunde något på matteprovet i skolan och satt och såg ut över de andra böjda huvudena och hörde de raspande pennorna. Rutinkärringen har med sig sina gamla lock som har blivit skeva, för hon har råkoll på att hon kan lämna tillbaka dem och få nya. Hon berättar om att hon numera nästan inte slänger NÅGON överbliven mat. Vidare berättar hon att hon har brödburken på sidan 42. Ja, hon bakar faktiskt ALLT sitt bröd själv. Det som började som en beundran hos mig har nu övergått till något annat. Jag känner att jag vill slå henne. Med något hårt. Kanske med brödburken på sidan 42.
När alla listor är insamlade tackar alla för sig och det skrattas och flamsas i hallen när vi letar efter våra skor. Överkärringen stannar kvar sist, hon har ju så mycket att stå i med listor och byttor.
När jag kommer ut på gatan och går mot bilen börjar det verkliga livet komma tillbaka så sakta. Vad var det jag nyss var med om? Jag kan inte annat än imponeras av Överkärringen när jag kör hem i kvällningen, för bredvid mig på sätet ligger kopian på beställningslistan där det står att jag beställt byttor för tusen spänn.
