Det känns som att det inte var alltför längesedan som det visslades omkring en när man var ute och gick. Ja, inte HELA tiden, såklart (så snygg har jag aldrig varit) men lite här och där, då och då. Det hände att män vände sig om efter en på stan. Det hände att någon vevade ner en ruta på bilen och log. Det hände att någon höll fast ens blick lite för länge på ICA. Det hände, rent av, att någon helt sonika gick fram och sa något uppskattande. Det HÄNDE. Imperfekt.
Helt plötsligt så gick man över en osynlig gräns. Tänk att jag aldrig såg den! Den borde ligga som ett illgrönt rep på marken som man kan passa sig noga för att överträda men i stället så är den helt osynlig och det kan hända att man kliver över den mitt på vägen till bussen på morgonen och man märker ingenting. Man kan också kliva över den när man sitter i soffan och ser på Melodifestivalen en regnig kväll i februari. Eller rent av när man sover.
Rätt som det är så har man klivit över gränsen till det osynliga livet. Man märker det inte först - det är lite försåtligt på det sättet - men efter ett tag så börjar man lägga märke till att visslet är slut. Blickarna också. Man har blivit osynlig. Man är ett neutrum. Något som är i vägen när man går gatan fram. Något man kanske tutar på men inte av uppskattning utan för att man går på övergångsstället.
Först tänker man: Jaha. Jag har blivit osynlig. Inte så konstigt, så vinterglåmig som jag är. Ingen kan ju se mig i det här bleka vinterljuset, jag smälter liksom bara in.
Men sedan märker man att det håller i sig och det är då man börjar bli lite nervös.
Missförstå mig rätt: jag lever i en relation med en MAN som SER mig. Det är väl en jävla tur det för hur skulle jag annars synas? Jag hade behövt sätta en stor röd rosett i håret, som Det osynliga barnet i Tove Janssons bok. Själva mannen lever troligtvis i en villfarelsen att jag ser ut ungefär som jag gjorde när vi träffades, det vill säga tio kilo lättare, mindre rynkig och med svallande blont hår. Så länge han ser mig så ger jag ganska mycket tusan i vad andra män tycker och ser men det är liksom PRINCIPEN! De ska VILJA ha mig även om jag inte vill ha dem. De ska sukta och tråna och vissla. De ska vilja bjuda mig på ett glas vin på krogen. De ska ligga och smygkika på mig på stranden bakom solglasögon. Och kvinnor ska vara avundsjuka på mina cellulitfria lår, min platta mage och min fräscha hy.
I stället har man blivit någon som andra kan använda som referens.
"Jag är i alla fall inte så fet/blek/rynkig/gropig som HON är"
Tänk, förr brukade jag leta fram ett undangömt ställe på stranden eftersom jag inte gillade människor som glor. Jag ville ligga och läsa en bok ifred utan att känna mig betraktad.
Det är ingen fara med det längre. Jag skulle kunna lägga mig rakt över en filt där åtta män dukat upp sina pilsner och inte synas ändå. De skulle bara tro att jag är ett bord som lägligt nog hamnat på deras filt och som de nu kan duka upp grillmaten på.
Jag ÄR inte ytlig men jag VILL inte vara osynlig!! Kan vi inte införa något slags visslingspåbud för kvinnor över 45? Hela samhället skulle bli så mycket trevligare och gladare om alla förstod vidden av att uppskatta en medelålders kärring.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar