Sverige. Jaha?

Det är mindre än ett dygn sedan jag lämnade ett 22-gradigt Spanien. Det var mycket märkligt att lämna ett kallt och mörkt Sverige och landa i Malaga där det visserligen var vinter men kändes som sommar. Även om jag visste att det inte skulle vara någon idé att packa annat än sommarkläder så var det supersvårt att få det att kännas annat än ologiskt att lämna kängorna hemma.
Men ännu konstigare var det att komma hem och ta på sig kängorna igen. Trots att jag bara hade befunnit mig i Spanien i tio dagar så var alla kontraster plågsamt påtagliga.
Det är märkligt hur tydliga skillnaderna mellan kulturer, klimat, omgivningar och vanor blir när de ställs i kontrast mot något totalt diametralt.
Som idag.

Jag vaknar i morse hemma i sängen som borde kännas varm, mysig och hemma. Och det gör den men det blåser fan på utsidan av huset. Det går att HÖRA att det är kalla vindar. Som att det knäpper lite kallt i rutorna när det ligger på.
Känner mig lite deppig, trots att jag får mysa med lilleman och katterna för i en annan del av själen känns det tomt. Tomt som ett urblåst hus i en bortglömd by utanför Svappavaara.

En tröst är att få gå upp och sätta på kaffebryggaren och slippa stå och mecka med espressomanicken på en platta. Jag är väldigt nöjd när jag måttar upp kaffet och hör maskinen puttra igång. Under tiden glor jag ut genom fönstret och ser att det inte är något väder. Det är INGET väder mer än vindbyarna som ilar ibland. Bara fruset och fult. Som i en Mad Max-film; dystopiskt, kallt och öde. Som om tredje världskriget blåst förbi medan jag drack vitt vin i solen.
Jag glor på kaffebryggaren igen och häller upp en kopp när den slutat väsa. Kaffe och en skvätt mellanmjölk från kylen. Sippar, sväljer. Det smakar ingenting. Det smakar som... te... eller... som om man råkat hitta en kaffekanna som är fylld med vatten för att lösa upp kafferesterna i botten innan disken... som att man råkat hälla upp ur den och sedan hällt mellanmjölk i. Det är lika blekt och intetsägande som vädret på utsidan.
Suck.
Jag skiter i frukost. Måste ändå upp till affären och handla mat eftersom det mesta är slut i kylskåp och frys. När jag slänger ut gammal créme fraiche så tänker jag att "här stod du och surade när jag satt i Spanien och åt Gambas pil-pil". Tänk att allt bara stod här hela tiden i sin parallella verklighet.
Jag letar i högar av kläder i klädkammaren och hittar ett par byxor som verkar lagom varma. En tjock tröja på det och en jacka så är det dags att trampa upp på cykeln till affären.
När jag leder ut cykeln så ser jag att jag glömt slänga julkransen vid ytterdörren innan jag åkte. Den är grådassig och sorgsen och jag sliter irriterat ned den och slänger in den på hallgolvet för vidare förpassning till soporna när jag kommer tillbaka.
När jag kommer upp till mitt köpcentrum så tittar jag in en snabbis i blomsteraffären. Man kanske kan muntra upp sig med en ny krukväxt? Men där står 20 cm höga fikusar som får mig att tänka på jättefikusen utanför huset där jag bodde i Marbella. En fikus som säkert var flera hundra år gammal och lika stor som en gammal svensk ek.
Jag ser också ett par spensliga vita kallor som jag funderar på men de får mig att tänka på dess tio gånger större systrar vid dammen i Mijas lummiga park.
Lika bra att skita i det. Bara trist och fjuttigt. Det är väl själva FAN att man inte kan få växter att blomma året runt i den här förbannade isdrivan till land.
Så går jag en snabbis in på Hemtex bara för att se om det finns någon mysig filt på rean. Kanske några uppiggande färgglada kuddfodral. Det gör det! Skyltarna i taket talar om för mig att nu har vårnyheterna kommit. Vårnyheterna? Det är den 26:e januari och jag fryser. Det känns som ett hån.
Jag skippar Hemtex och går vidare till Coop för att handla. På vägen passerar jag ett gäng pensionärer som står och pratar utanför sina bilar på parkeringen.
"... de där utlänningarna vet du... man blir ju helt FÖRSKRÄCKT..."
"... ja och skitar NER! Det är ju alldeles...."
"Var man än går så är det bannemej utlänningar..."
Nyss var jag utlänning i Spanien. Det gick bra. Jag tror jag skötte mig hyfsat och att jag inte skräpade ner alltför mycket. De verkade i alla fall inte tycka jätteilla om mig.

Inne i affären är allt totalt utplockat. Jag fattar nada. Vad har hänt? Är det krig och ransonering?
Inser efter en stund att det är just den 26 januari. Folk har gått på knäna sedan i julas (för då måste man ju köpa massor av svindyra julklappar och massor av mat för att orka hålla humöret uppe tills våren kommer) så när de fick löning igår så gick de väl och handlade som stollar! Det är nästan soprent i hyllorna och personalen springer med kartonger och petar in nytt så gott de kan.
Varför känns det som att jag är i Polen? Hela butiken känns som de där gamla glåmiga reklamfilmerna för Socialdemokraterna som gick i början av nittiotalet som Roy Andersson gjorde. Faktum är att ju mer jag tänker på desto mer tycker jag att hela tillvaron känns som en film av Roy Andersson. Hur kan han vara så spot-on? Han kanske lämnar landet i tio dagar då och då för att liksom kunna SE hur det egentligen är här hemma?

Klicka här: Sverige i Roy Anderssons ögon

När jag svänger runt hyllorna vid äggen så står där ytterligare ett gäng pensionärer och är arga.
"... ja, jag är så ARG" säger en
"Ja, det är oanständigt" säger en annan
"Di häringa utlänningarna... Jag säger bara det att snart säger ja te'n att om han inte sköter sig så ska jag se till att 'en får sparken" hotar en tredje.

Jag vill skrika högt att "ni står för fan i vägen och är OANSTÄNDIGA själva, jävla pack!"och köra på dem med kundvagnen. Kärringarna har små sura munnar och under gubbarnas näsor hänger droppar med snor. Där står de i sin självutnämnda fullkomlighet och vet allt om vad som är rätt, riktigt och sant.
Jag vill spy på alla sura och glåmiga människor som hasar runt bland hyllorna med filmjölk och bakpulver. Jag vill förresten spy på filmjölken med. Jag vill ha sangría i stället. Nu blev jag sugen på det. Och jag blir sugen på tortilla så jag köper massor med ägg. Sedan köper jag mango, avokado och andra goda grönsaker som aldrig hade funnits i det här landet om vi inte tagit oss över gränserna och stuckit ut näsan ut i världen via charterresor någonstans i mitten av förra seklet.
Till slut ställer jag mig i kassakön och känner mig som en skådis i ännu en Roy Andersson-film när jag gäspande packar upp varorna på bandet. I kassan bredvid står en kvinna med utländsk härkomst som på lätt bruten svenska talar i telefon. "Jag tänkte att vi gör kyckling med lite banan och ris?" säger hon till den hon talar med. I en annan kassa står en muttrande gubbe och säger något om "utlänningar överallt". Jag skämtar inte. Från det att jag går in i affären tills jag står i kassan så hör jag gnäll om utlänningar från bleka och snoriga svennar som är trötta och uttråkade.
Vi kanske inte har något annat att göra i Sverige så här års än att gnälla? Helst på andra och annat än det som är VI och VÅRT.
Jag tänker på Manuel som vi tog en konjak med sista kvällen i Spanien. Han levde i Storbritannien i många år och talar perfekt engelska (med vacker spansk brytning) men är tillbaka i Spanien igen. Nu är han pensionär och sitter varje kväll nere på Luigis bar och tar en konjak medan han ser en fotbollsmatch på TV.

Min vän Håkan sa när vi gick till bilen framåt nattkröken:
"Vad glad han blev nu, Manuel. Han satt ju ensam där"
Men inte var han ensam! Varje kväll, året om, kan han sitta där vid sitt eget bord och prata med alla bekanta som kommer förbi. Det blir aldrig så kallt att han inte kan sitta där och ta sin konjak i närheten av den palmkantade paséon. Det är annat än våra pensionärer som sitter och glor rakt ut i det iskalla mörkret eller på en speedad Ingvar Oldsberg och hans krystade skämt i Bingolotto.

Så när jag cyklar hem över knagglig is med insprängt grus och fryser om öronen så tänker jag: vad är det som är så anständigt med Sverige? Vad är det som är så förbannat bra så att vi måste hata alla som kommer hit och bli en del av det? Jag kan inte ens FATTA hur de VILL komma hit. Vad har vi att skryta med? Visst! Vi har vacker natur tre månader om året... men resten av året då?
Vi slår oss för bröstet här hemma och talar om att vi gärna betalar höga skatter när vi har så bra sjukvård medan jag av min läkare får höra att hela sjukvården har havererat.
I Spanien är sjukvården både bra och gratis. Manuel har precis fått en avancerad behandling för sitt höga blodtryck så att han kan fortsätta att titta på fotboll nere hos Luigi på kvällarna.
Vad är det som är så jävla fantastiskt med Sverige? Kan någon tala om det för mig för nu fryser jag för jävla mycket. Både fysiskt och psykiskt.